Sista inlägget

Nu är jag helt hemma hemma! Inga missöden på vägen :)
Möttes av, enligt utsago, novembers enda solstrålar. Kökssoffan känns igen.

Nu finns bilder upplagda i några av de bildlösa inläggen. Håll till godo!

Får se om eller när det blir någon mer resa att dela med mig av...Tills dess: Hej då bloggen!

Snart hemma!

Nu har jag anlänt Arlanda och sitter och väntar på maståget.

Det har varit en fantastisk resa på många sätt. Främst att få följa med mamma och se henne i sitt esse och träffa (kanske lite väl) många av hennes vänner och bekanta. Men så härligt att betrakta mamma och inse att hon passar väldigt bra här. Det hade jag svårt att tro!

Mount Elgon var en upplevelse i sig, som jag inte skulle vilja göra om! Eller jo, kanske om jag fick fem- sex dagar på mig så jag orkat lyfta blicken och se sig omkring. Att vara bättre tränad är förstås också ett alternativ...

Tanzania och havet var precis så härligt som man kan tänka sig. Men en kan ju verkligen undra om jag inte hade kunnat hitta ett liknande paradis liiiiiite närmare Dar es Salaam?

En månad går väldigt fort, men nu är jag redo att återvända till vardagen och min kökssoffa (tror jag)!

Om jag ids lägger jag upp bilder i de bildlösa inläggen när jag kommer hem. Det finns ju några gobitar att bjuda på ;)

Tillbaka i Dar es Salaam

Men det var f-n ingen barnlek. Det verkade ju fantastiskt att det passerade en buss precis utanför som skulle gå hela  vägen till Dar es Salaam utan byten. Helt enkelt för bra för att vara sant. Ja precis. Så sant att det inte var några byten. Men den stannade liiiiiite väl ofta, hade liiiite motortrubbel, liiiiite väl mycket folk och liiiiiite väl mycket kö in mot stan. Med sjuuukt mycket träsmak i rumpan klev jag av efter drygt 10 timmars härlig bussresa. Dessutom på resa på en så där härligt ombyggd buss så man får plats med 5 säten i raden och väldigt många rader. Och så några skrikande bäbisar på det.

Men en kan ju förstås se det som en uppvärmning inför flygresan hem imorgon :)

Vän och fiende

Ahhh! Det här livet hade jag behövt en hel månad av för att komma hem som en ny männsika (klättrande på väggarna av iver). Så synd att det inte går att visa några bilder!

Jag har hittills skaffat mig en vän och en fiende. Vännen är förstås den lilla hunden :) Poppy tror jag hon heter. Efter en morgonpromenad igår möttes jag av Poppy som prompt skulle med och bada. Det vara bara det att med lågvatten var det inte bara långt till vattenbrynet, det var sjukt långgrunt också. Men har man 1 dm långa ben (hunden alltså, inte jag) så får man börja simma ganska tidigt ändå. Jag gick och gick och hon simmade och simmade. Verkade inte som hon tänkte vända. Så jag fick nöja mig med ett bad i knädjupt vatten sittande på huk med en flämtande hund i knät. Men så är hon lite smårund också, så lite simträning gjorde nog henne gott. Sedan delade vi hängmatta hela förmiddagen :) Jag läste och hon sov tätt intill. När högvattnet kom så gick det lite lättare att bada. Men då försvann hon...

Fienden då...jo det är nån som snor min tvål nattetid! Första natten försvann den och jag funderade på om jag verkligen kan vara så tankspridd att jag skulle ha promenerat iväg med den? Jag fick en ny tvål. Igår kväll när jag kom tillbaka från middagen var den borta igen! Och då var jag säääker på att jag hade lagt den i sitt snäckskal där den hör hemma. Jag tror jag har en misstänkt. Signalementet är inte så tydligt än. Men det är nån/nåt med skarpa tänder eftersom det låter rejält när den gnager i väggarna på nätterna. Och med tanke på hur stora hål den/det har gjort så är det ingen jag skulle vilja möta i mörk gränd...
En mindre misstanke tillfaller städerskan men eftersom jag är ganska säker på att den första försvann på natten så borde jag ju kunna avskriva henne?
Men en stor fråga som kvarstår är motivet? Har denna varelse ljugit och behöver tvätta munnen? Har den ovanligt skitiga ungar? Eller är det helt enkelt en kleptoman? Men om det är det sistnämnda borde jag ju ha blivit av med fler saker.
Nå, jag ska be om en ny tvål och kanske låna ett tungt glas eller nåt. Det kan säga något ytterligare om förövarens storlek och styrka.

Idag, eller iaf hittills, är det gråväder. Så lite svalare. När jag klev ut genom dörren stod den lilla Poppy där och väntade. Hon skulle prompt med på en promenad trots att det såg ut som att de som arbetar här tyckte det var en dålig idé. Så promenaden blev inte så lång. Morgondoppet blev en repris från igår. Dvs en flämtande hund i knät en bit ut i knädjupt vatten.

Nu sitter jag och äter frukost och det har börjat regna. Men det ser redan ut att ljusna vid horisonten. Jag har lånat en bok från samlingen här, så det ska nog inte behöva bli nåt problem att fördriva den här dagen heller, oavsett väder.

Ha det så mysigt i ert novemberväder ;)

Peponi

Äntligen framme! Nog för att jag förstått att det var långt hit, men hade inte riktigt funderat på om det skulle vara värt det. Men jag tror det :) Och om jag då säger att jag kuskat 7 timmar i oerhört svettig buss till Tanga och sen ytterligare en timme i taxi så förstår en hur fint det är!  Några små hyddor/stugor med utsikt över havet. Kitchiga gungor och hängmattor överallt. Givetvis en beachbar med kulörta lampor. Och där är det ingen kö vill jag lova. Bara jag här och nån som tältar. Men tältar man är man väl för snål för att hänga i baren? Så jag är nöjd. Slipper backpacker-socialisera. Den lilla efterhängsamma hunden kan jag leva med <3

Min koja

Min hund!

Min utsikt

Restaurang

Beach bar

Favoritställe

Men huvudnumret är ändå havet!! Jag hann i alla fall bada en vända innan skymningen föll. Sååå varmt. Nästan så man önskar att det kunde svalka liiiite ändå ;) I morgon ska det bli många fler dopp!!

Dagens bragd: Hade fönstret på bussen lite öppet för att överleva. Inte tyckte jag att solen sken in så mycket. Men när jag tittade mig i spegeln så insåg jag att jo då, halvsidesstekt. Totalt värdelöst skinn som inte tål utomhusbruk! Eller ens inomhus som det verkar...

Anlänt Tanzania

Nu befinner jag mig i Dar es Salaam, på ett inte alltför jättesunkigt hotell. Nära busstationen var prio, eftersom jag tänker ge mig av härifrån så fort det bara går i morgon. NU ska jag nämligen semestra så där riktigt förutsägbart några dagar. Jag ska ta mig upp till en liten håla längs kusten mellan Tanga och Pangani. Där ligger nämligen Peponi resort (googla det ni!). Där ska jag glo på havet och göra ingenting i några dagar innan jag vänder hemåt på fredag.

Nåt dråpligt har jag inte att komma med idag. Flyget avfick före utsatt tid. Stannade kortare tid än beräknat på Kilimanjaros flygplats och anlände således Dar es Salaam i rysligt god tid. Att få visum gick som en dans utan kö och mitt bagage rullade in först av alla. Och utanför stod transporten redo. Det enda riktigt sunkiga var den oåterhållna nysning som en (kanske) indier placerade i nacken på mig i väntan på avstigning. F-n ta honom om jag blir sjuk...

Sipi falls och vidare

Nu har jag alltså befunnit mig knappt två dygn i det normalt turisttäta Sipi falls. Mest känt antar jag för sina vattenfall och närheten till Mount Elgons nationalpark. Just nu är det nog lite lågsäsong, så jag var helt ensam på stället första natten. Förstår varför de erbjöd mig en gratisnatt här ihop med vandringspaketet. De tjänar ju några kronor på det jag äter och dricker...

Sipi falls lodge där jag bor!

Restaurangbyggnaden

Dukat för frukost åt mig med utsikt över vattenfallet.

Givetvis är de också väldigt ivriga att erbjuda guidningar hit och dit. Mina trötta fötter talade till mig och beställde kortast möjliga tur till det närmaste vattenfallet. Men det kunde jag väl ha begripit att det inte var någon bilväg ner dit direkt. Så det var bara att snöra på sig kängorna runt skavsåren igen och försöka trippa ner på hala stenar och lera en jäkla massa höjdmeter utan att ramla. Till på köpet började det regna så det blev inte precis mindre halt... Som den gentleman guiden var bröt han ett bananblad och gav mig. "Local umberella" sa han och flinade. Så trist att inte visa det på bild :)

Guide Livingston

Ja men här det ju:
The local umberella!!

Vattenfallet var häftigt, men än häftigare är det med alla som bor och odlar i dessa stupbranta sluttningar. Det finns inte en kvadratmeter som inte är uppodlad.

Jag var också på en Coffee tour i byn ovanför. Dit var det också längre att gå än mina fötter förväntade sig. Väl där jag fick göra kaffe för hand. Alltså skala, torka (nja, hit var det förstås förberett för att besöket inte skulle ta ett par veckor) skala igen, separera skal från bönor, rosta över öppen eld, mala i trämortel och slutligen dricka. Helt ok kaffe!

Sortera bort skal

Rosta

Mala

Koka och dricka

Nu beger jag mig till Entebbe för att på söndag flyga till Dar es Salaam, Tanzania :)

Några lyxartiklar Uganda (m fl) skulle kunna ha nytta av

I väntan på att molnen skulle lätta i förmiddags, så vi skulle kunna ta oss ner till vattenfallet, funderade jag på några tänkbara saker som skulle underlätta livet...kanske mest för oss bortskämda västerlänningar ;) 

Kylskåp:
Alltså förstå vad det gör livet krångligt att i denna värme inte ha kylskåp? Men det är förstås alldeles för dyrt för de flesta. Familjen med Jessica och Simon hade kylskåp, så där fick vi kall juice :) Det händer också att man får frågan om man vill ha kall eller varm öl. Som om det ens vore ett alternativ att fundera på?!?! Men tydligen tror en del att kall dryck gör en sjuk.

Kryddor:
Det finns ju fantastiskt utbud av färska råvaror, men de är ganska enkelspåriga i sin matlagning. Må vara att det är fint att framhäva råvarans egna smak och karaktär, men den kan ju förstärkas ytterligare om det kryddas med något mer än pyttelite salt.

Vattenpass:
Hur i hela friden lyckas de så ofta med konststycket att bygga lutande hus? Eller nja, inte alltid. Men ofta. En av kojorna/stugorna jag bodde i på mount Elgon lutade så kraftigt att hade det inte funnits en kant på sängen hade man vaknat på golvet.
Även rummet i den dyra lodgen lutar. Inte tillräckligt för att få lustiga-husetkänsla, men nog för att vattnet inte kan rinna ut ur handfatets avlopp utan blir stående längs ena kanten.

Spegeln hänger ju rakt i alla fall

Maskeringstejp/skyddsplast
De dekorerar och gör fint, men när de kommer till den där sista finishen då barkar det käpprätt.... Om man målar väggen, måste man då samtidigt droppa ner i handfatet och leva med färgstänk där? Om man målar en detalj hur svårt kan det vara att inte stänka färg på den vita väggen intill? Om man väljer att lägga klinker innan man målar taket, är det då inte värt att skydda golvet från färgklickar?

Alternativa ljuskällor
All heder att de använder lågenergilampor eller ledlampor som drivs på solenergi men måste det vara en helt naken lampa med blåaktigt sken? Lite varmt ljus och kanske en lampskärm skulle göra susen? Det skulle heller inte skada med annat än takbelysning. Mysbelysning kanske är att begära för mycket, men en sänglampa kunde man väl åtminstone få.

Bättre vägar
Inte en lyxartikel precis. Borde näst intill vara en mänsklig rättighet att inte utsättas för livsfara av att transportera sig någonstans överhuvudtaget. Och dessutom utan att behöva fundera på om man blir strandsatt om det regnar för mycket. Det är lätt att förstå att motorcyklar är flitigt använda. De behöver i alla fall ingen större framkomlig vägbredd än 20 cm. Och de är sjukt skickliga på att ta sig fram genom vilken puckelpist eller lervälling som helst. Tänk Novemberkåsan med hela familjen och en 25 kilos rissäck på hojen!

Men det är klart, för de flesta finns andra prioriteringar....

Mount Elgon- onödigt plågsamt för att vara semester

Nu är jag tillbaka från mitt besök på mount Elgon! Tyvärr utan möjlighet att lägga upp bilder. Nå, det blev ju hastigt planerat så jag får erkänna att jag inte satte mig in i exakt vad som väntade. Han som organiserade frågade om jag var van att vandra. Jag svarade kaxigt ja (men sa faktiskt TVÅ gånger att jag inte tränat på ett halvår). Men en har ju minsann vandrat i Himalaya så hur svårt kan det vara? Han babblade på om rutter hit och dit och kom fram till vad som passade mig och den tid jag hade bäst.

Första dagen var 11 km. Ha, lätt match. Men kanske borde någon liten varningsklocka ringt då guideboken rekomenderade att ta sträckan på två dagar om man inte är en "strong climber". Det började fruktansvärt slirigt och brant uppför. Två steg framåt och ett tillbaka. Och detta i stekande sol. Efter 3 km var jag helt slut med darrande ben och då hade vi ännu inte nått "the wall of death". Men då kom kocken ikapp på lätta fötter och tog min ryggsäck fram till lunch (sin packning hade han ju ändå på huvudet). Vilken hjälte! Efter lunch med ny energi och inte fullt så branta backar gick det lite lättare. Men det tog oss ändå 7 timmar att ta oss till lägret.

3 km. Schack matt. Då hade vi bara nått nationalparksgränsen...
Guiderna Paul och Andrew

Kocken Xavier -hjälten!

Utsikt från Wall of death

Sasa River camp- lunchstopp. Det är tur att det är hål
 i taket när man eldar inomhus utan skorsten

Mude Cave. Trekkers hut, där jag bodde natt 1 och 2.

Dag 2 skulle vi bestiga den högsta toppen på Mount Elgon, Wagagai 4321 möh, 9km dit och 9km tillbaka. Det ska väl gå an, jag har varit på högre toppar än så i Himalaya! Men satan vad jobbigt det var. Halvvägs upp började jag känna av höjden och illamåendet kom smygande. "Take your time" och "Slowly, slowly" var guidens uppmuntrande ord. Men vi kom upp! Väl där hade jag tänkt fira med en chokladkaka, men blotta åsynen av den fick mig att vilja kräkas. Ner kom vi också efter totalt 6 timmar.

Från skogen upp på hed, med jättelobelior

Nån annan lobelia som kallades
"White mans head" eftersom
den var så mjuk :)

Jacksons pool på vägen upp

En av världens största utdöda vulkankratrar- 8km i diameter

Uppe!

Kenya på andra sidan dalgången

Efter denna utmattande topptripp fick jag veta att nästa dag innebar 37 km vandring. Jag trodde att de skojade. Men skräcken att gå tillbaka nerför de sliriga branterna var större, så jag valde full fart (nja) framåt. Guiden sa i alla fall åt mig att sluta vara så envis att bära själv. Så jag lämnade över en hel del till bäraren...förutom tält, sovsäck, liggunderlag, mat och vatten han redan bar på. De hade antytt att stigen zickzackade sig upp och ner. Men inte tusan hade nån sagt att den började med 500 höjdmeter upp för att passera ett pass 4000 möh! Och det slutade inte där. Det var ett oändligt antal höga berg och djupa dalar som skulle passeras. Så fort vi nåt en platå så kunde man se nästa djupa ravin vi skulle ned i och sen upp igen. Jag föreslog zip-lines. Guiden log (ev hånfullt). Jag funderade allvarligt på att bryta benet litegrann och få helikoptertransport ner. Men insåg att nä, de skulle troligtvis knåpa ihop en bår och lägga mig på bärarens huvud. Försökte bita ihop steg för steg under den allt hetare solen. De sista 2 km innan lunch vinglade jag fram. Men som en vis person sa: "När man tror att man är helt slut så orkar man lika mycket till". Så efter lite mat i magen, skobyte (skavsår!) och lite snällare backar så gick de återstående 16 km ändå hyfsat. Väl framme, efter 10 timmars vandring, sjönk jag ner på en bänk och höll på att inte ta mig därifrån, medan bäraren gav sig ut för att hugga ved och kocken satte igång att laga mat till den lilla divan. Behöver jag säga att jag somnade som en sten den kvällen?

Lunchpaus dag 3.
Mer än schack matt...

Lunchravinen. Alltså det blev inte mycket mer fotat denna dag. 

Sista etappens 11 km var hyfsat platt genom sval regnskog. Men det bjöds på några utmanande nedförsbackar med ömsom lera och ömsom halkiga stenar. Bäraren skuttade nedför backarna i sina gummistövlar (obs utan strumpor) med sin jättesäck på huvudet och machete i handen. Tätt följd av kocken med kastruller, tallrikar, koppar osv i en säck på huvudet och en termos i handen. Helt obegripligt för en annan som sakta hasade sig ner som om en vore rädd om lårbenshalsarna. Väl framme fick jag motta ett diplom för min bedrift. Det var mycket nära att jag överlämnade det till bäraren...

Framme vis en view point...då drog molnen in

Se upp i backen!

Så 77 km och 123 000 steg senare inser jag att man inte kan leva på 7 år gamla meriter från Nepal, inte heller från svenska fjuttiga fjäll.Jag har knappt orkat se mig omkring och tyvärr fotat alldeles för lite. Men: Vi hade i alla fall tur med vädret...

Nu slappar jag på en alldeles för dyr lodge intill det berömda Sipi falls. Känner mig just nu måttligt intresserad av nåt vattenfall. Kanske imorgon.
Hälsar den vekaste divan av dem alla

Diva på berget!

Det här gick ju smidigare än jag någonsin hade kunnat tro! Jag frågade hotellet var turistinformationen fanns. De undrade vad jag vile veta och när jag sa mount Elgon, så visade det sig att de arrangerar "all-inclusive-turer". Något dyrare än jag tänkt mig (700USD), men det får det vara värt. Då kan jag komma iväg redan idag och alldeles strax :) Vilket innebär att jag får en extra dag. I denna all-inclusive ingår två beväpnade guider (obligatoriskt i naturreservat) men även en bärare och en kock plus all utrustning såsom tält och sovsäck samt all mat. Väldigt annorlunda mot svenska fjällturer... Jag kommer känna mig som en riktig diva som ensam ackompanjeras av fyra "servicemän". Hahaha.

Det trista i kråksången är att det känns som att jag har en förkylning på g. Håll tummarna att den håller sig borta.

På återhörande om 5 dagar eller nåt :)

Sista dagen i Soroti

Imorgon ska jag bege mig till Mbale för att förhoppningsvis lyckas arrangera en vandring på mount Elgon. Hur det går med det återstår att se...jag har både försökt maila och ringa utan att få svar. Det krävs nämligen att man har tillstånd och att man har med sig beväpnad guide så det hänger på om det går att få tag på nån sån.

Programmet idag bestod dels av prova klänningarna hos Salomi och dels besöka Jessica och Simon inte så långt därifrån.

När vi kom dit satt Salomi fortfarande och sydde på mina klnningar, men vi blev bjudna på juice och småprat och en timme eller så senare, var det daga att prova. Den ena satt som den skulle, men på den andra hade hon missbedömt storleken på min rumpa. Så den var näst intill omöjlig att få på men hon lyckades till slut, men konstaterade att hon nog behövde lägga ut den liiite, haha. Att det blev två klänningar berodde på att tyget vi köpte räckte till det.

Mitt tyg: Det kanske minst tokiga

av tillgängliga tyger :)

Klännningen som passade. Den har 

en gullig liten krage som inte syns 

på bild. Grace bredvid :)

Den andra som satt som ett körvaskinn runt 

baken. Salomi bredvid lovade att sy ut den...

Sen "footade" vi till Jessica och Simon. Där blev vi runtvisade i deras trädgård. De föder upp fiskar, höns, några grisar och getter. Och odlar allehanda grönsaker och frukter. Tack vare att de är i stort sett självförsörjande på mat så har de kunnat lägga lönerna på att bygga ett stort hus och håller på att bygga fler hus med rum att hyra ut. Tex till studenter på det närliggande universitet. Det är svårt att få lån för att bygga och räntan är hög, så istället bygger de sakta tegelsten för tegelsten.

Jessica och Simons hus. Stort men ännu inte helt klart efter 9 år

Jag och Jessica utanför deras hus. Icke-nyttoväxter 

ser man inte så ofta! Till mammas stora glädje 

hadejag idag den gula gulliga klänningen 

Fiskdammarna och i bakgrunden husen de håller på att bygga

Grönsakerna närmast huset är prydligt inramade av klippta häckar

Apelsinträden dignar av frukt

Ananas på gång!

Värt att notera är att det stora huset har kyl och frys! Det är det nog inte många som har. De hade också gasspis med ugn, vilket inte heller hör till vanligheterna. Vi blev bjudna på en riktig braklunch. Och mer juice av flera sorter. Mums! Misstänker att Salomi kommer att behöva lägga ut klänningarna ännu mer ;)

Mycket prat senare och en kasse med apelsiner och auberginer rikare, footade vi tillbaka till Salomi. Hon ville absolut skicka med mig en burk mungbönsgryta eftersom jag vid något tillfälle sa att jag gillar mungbönor. Mörkret kommer fort här och när det var dags att åka hem eskorterades vi av 6 personer för att hitta en boda. Många hejdå att säga. Alla vill konstigt nog att jag kommer tillbaka. Men det är klart, de är ju artiga. Jag har också lovat att hälsa alla därhemma :)

Så idag har helt klart varit en mer lättbegriplig dag. Det enda oförutsedda var morsans vurpa på platt mark. Skrubbsåret skapade stort engagemang med tvätt och att skicka någon att köpa sprit och plåster. Omtanke!

Så nu ska jag packa ihop mig själv inför morgondagens avfärd. Jag lämnar min ömma moder behind. Och därmed också hennes dator, så antagligen blir det bildfattigt här. Eller kanske fattigt överhuvudtaget. Vi får se.

Familjeturné

Stor risk att det här inlägget är alldeles för långt, helsnurrigt och totalt obegripligt. Men preeeeecis så var gårdagens upplevelse också:

Men vilken dag det var! Eller nja, halvdag. Det var sagt att vi skulle åka mitt på dagen. Sen blev det klockan 13 och sen i verkligheten kl 14 (återigen: african time), men då kom iaf skjutsen. Mål för dagen: Doktor Simon skulle visa oss sin hemby. Inte så långt från stan, men på kostigar med en lånad bil.

Simon har, när jag träffat honom tidigare, berättat att han är starkt emot polygami, vilket fortfarande är tillåtet och tom ganska vanligt här vad jag förstår. Han är själv uppväxt i en sån familj. Så idag fick jag träffa "the big man in white" som han kallas, Simons pappa, och som enligt namnet alltid klär sig i vitt. Han har tre fruar, en massa barn och så många barnbarn att han inte kan namnet på alla. Just nu bor the big man bara med en av fruarna...som det verkar. Kanske för att han inte kan försörja dem? Simon har flyttat sin mamma hem till sig  (men i egen hydda). Den äldsta frun, som inte kunde få egna barn men tog hand om alla andras, bor inte heller kvar utan verkar passivt flyttas runt hos olika släktingar. Simon själv har barn med en kvinna som han inte kunde gifta sig med eftersom han inte hade råd att betala de kor och getter som krävdes. Så hennes pappa tog hem henne. Men ändå var hon också där idag och verkar vara det titt som tätt. Vilken jäkla soppa!!! Verkligen svårt att hänga med, särskilt när kusiner och sysslingar och brysslingar och grannar och annat löst folk kommer förbi för att glo på muzungosarna.

Hos Simons föräldrahem. Till höger:The big man in white

Simons mamma (som inte bor just här)

Till vänster: en av Simons bröder, Emma

Nå, efter besök hos Simons pappa (och tillhörande gud-vet-vem alla-människor) med ett glas juice åkte vi hem till Simon (nästgårds) och åt lunch. Och fick veta att vi skulle åka vidare till ett by-bröllop. Av den anledningen att Simon är klanchef och därmed skulle överlämna kor och getter från brudgummen till brudens familj. Vi blev parkerade på plaststolar brevid alla bröllopsgäster för att bevittna det hela. Trodde vi. Det visade sig att överlämnandet av djuren skedde nånstans  bakom nå buskar, så det såg ingen utom närmaste familjen, som tydligen signerade att de godkände "köpet". Och brudparet skulle inte visa sig förrän långt senare på kvällen. Så det roligaste som hände var att mamma, som satt med Simons son i knät, lyckades välta plaststolen inklusive sig själv och sonen. Oj, vilket tjatter det blev i publiken! Inte nog med att det var okända muzungos på plats, uppenbarligen klarar de inte av sitta på en stol heller!

Objudna bröllopsgäster

Vägen till bröllopet var en upplevelse i sig. Vägen (nja stigen) var väldigt smal, så grenar och stenar skrapade i alla bilens sidor utom möjligen taket. Alldeles innan vi var framme uppenbarades ett gigantiskt gupp, som det var väldigt förutsägbart att den lågt gående Toyotan inte skulle ta sig över. Men säker kan man ju inte vara förrän man prövat... Men ja, den blev hängande. Så efter en del puffande slutade det med att några bröllopsgäster "Manpower" fick komma och mer eller mindre lyfta (den lånade) bilen av guppet.

Optimister som trodde DEN knölen var

möjlig att passera med DEN bilen.

Ojnevojne. Efter ko- och getöverlämnandet skulle vi bestiga byns klippa. En plats där folk bott och sökt slydd sedan stenåldern men där nu grottmålningarna förstörs då berget så sakteliga knackas ner och för hand (!) och omvandlas till makadam, fraktion ca 32-63 (det sista nördig info för branschfolk). Svettigt men fint!

Nerifrån

Grotta med misshandlade grottmålningar

Trång passage på väg upp

Uppe!

Längst bort sticker det upp ytterligare en klippa- Soroti Rock

Ian klättrade tappert i flipflop, 

delvis buren i en arm av en guide.

Ramlade gjorde den stackarn på vägen ner

Sen trodde vi att vi var på hemväg. Men nej, då svirade vi in på en annan kostig, så smal att majskolvarna som kantade vägen så att säga skördade sig själva. Vägen ledde till någon annan släkting. Var det kanske the big mans brorsdotter eller Simons avlidne brors äldsta dotter? Jag minns inte. Oavsett vem det var, så huserades just nu the big mans äldsta fru där. En supergullig gammal tant. Och så förstås tillhörande skara barn, kanske släkt, kanske inte.

Den äldsta frun blev nästan rörd till tårar

av att få träffa mamma igen

Och här är hela sällskapet där hon huseras nu

Solen började gå ner och vi trodde att nu, nu var på väg hem. Men nej. The big man in white var nog lite besviken att vi inte ätit där utan hos Simon. Så då fick vi vackert åka tillbaka dit och äta där ockå. Och visst var väl Simons barns mamma där också och serverade (liksom hon gjorde på lunchen ett stenkast därifrån)...Även Simons mamma som ju inte bor där, satt uppenbarligen där (på en plaststol) och tittade på när vi åt. Min ömma moder fick äran att artigt förklara att vi var tvungna att åka därifrån direkt efter att sista tuggan svalts, eftersom bilen skulle lämnas tillbaka (i betydligt sämre skick än den hämtades). Men hon lovade att hälsa på honom igen. Ha, då är jag tack och lov långt härifrån!

Mat hos The big man i mörkret

Men sen bar det av hemåt. Eller ja, först skulle det stannas på vägen och handlas öl (bakom disk på en pub som vill ha tillbaka tomflaskorna för att det inte ska märkas att de säljer bakom disk). Det innebar tydligen indirekt att Simon, en av hans bröder och en kusin blev inbjudna till oss för att dricka denna öl... Alltså vilka fantastiska, om än jobbiga, upplevelser detta är för en fyrkantig svenska med aspberger light!

Ja just ja, på vägen hem stannade vi till i stan för att eventuellt hitta mammas favorit-nunna som befann sig där i väntan på en buss med troligtvis urladdad telefon. Henne hittade vi förstås inte. Troligtvis för att bussen redan gått. Ingen vet och vem bryr sig när allt kommer omkring.

Och för de som eventuellt tycker att mina familjeförhållanden är komplicerade, säger jag bara: pyttsan!

Over and out, end of story. För nu....