Gästvänlighet vare sig man vill eller inte.

Idag skulle ju jag ha en lugn dag för mig själv. Mamma skulle till Kampala igen och tog bussen sent igår kväll. Det enda jag hade planerat var att åka till Salomi för att välja modell på klänning hon ska sy till mig. Jag ringde henne igår och ville gärna att jag skulle komma redan kl 8 på morgonen. Frukost kunde jag få där. Då skulle man ju kunna tro att det var för att hon hade annat att göra senare på dagen. Inte då! Hon hade ju förstås fått nys om att jag skulle vara ensam. Det spelar ingen roll huuuur många gånger jag säger att jag tycker om lugn och ro för mig själv. De kan bara inte förstå det! Men det är klart om man konstant är omgiven av sex egna barn plus en massa syskonbarn, kusinbarn, bryllingbarn och allehanda grannungar som ränner ut och in hela tiden, så är det klart att man blir rädd om det blir för tyst.

Nå, så kl 7.59 anlände jag punktligt enligt svensk modell. Hade jag lärt mig leva efter african time så hade jag sovit tills jag vaknat och inte stressat upp mig över att bli två timmar sen. Så när jag anlände höll hon fortfarande på att städa. Men såsmåningom blev det frukost. Och en liten stund senare skulle vi bege oss till marknaden. Jösses vilken marknad. Där fanns nog allt man behövde i både kläd- och matväg. Men framförallt fanns där alldeles för mycket folk. Hur charmigt det än må vara på såna marknader så var det en lättnad att komma därifrån.

Salomi- sömmerska i full färd

Väl hemma serverades det kaffe och sen var det dags att laga lunch (fortfarande inte en tillstymmelse till att visa någon klänningsmodell). Jag hjälpte till med lunchen så gott det gick i det minimala köket. Men eftersom de envisas med att göra en massa olika rätter så tar det tid. Och sen kom yngsta dotterns Grace hem och ville lekas lite med. Sen skulle det ätas. Och sen skulle det göras och drickas avocadojuice. Och sen skulle det tittas på tv. Och sen skulle hon hjälpa en sömmerskeelev lite. Och sen kom hennes man Joseph hem och var pratsjuk. Och sen. Och sen. Och sen. Till slut tog hon fram några bilder på klänningsmodeller så jag valde. Sen skulle hon ta mått. Men först skulle hon bara göra det och det och det. Så vid 16-tiden sa jag att jag nog måste åka hem nu eftersom jag har tvätt att klara av. Men då. Då åkte det fram ett fat med ananas som skulle ätas först. Och kunde jag inte stanna kvar på middag ändå? Nejnejnej nu mååååste jag hem. Så hon tog måtten lite motsträvigt och började sedan prata ihärdigt om tagetesfröna hon fått av Margareta från Leksand. Sakta med säkert drog jag mig mot dörren. Men vad ska du då äta ikväll? Ska du inte i alla fall ha med dig en papaya hem? Kom så går vi ut i trädgården och ser om någon är mogen! Till slut fick jag i alla fall åka hemåt (med en stor papaya i väskan), men givetvis följde Salomi och Grace med mig ut till vägen så att jag skulle ta en boda-boda med chaufför som hon bedömde säker. Sen skulle det kramas och hejdåas och saknas osv osv innan jag till slut fick åka. Haha, redan i övermorgon ska vi ses igen.

Minstingen Grace

De är otroligt vänliga, omhändertagande och omtänksamma. Det är en jättegullig familj. Verkligen. Men inte varje dag och hela tiden.
/Med vänliga hälsningar enstöringen.

En hel del kvar trots min papayafest här på kvällskvisten.

Salomi skulle bara veta att jag inte lagade någon RIKTIG mat

PS. Alla ungarna i familjen kallar min morsa för mormor (förutom "mormor" kan de väsentliga svenska orden "fika" och "tack"). Och nu har ju jag ändå träffat dem hela tre gånger så nu är jag aunti för minstingen Grace :)