Familjeturné

Stor risk att det här inlägget är alldeles för långt, helsnurrigt och totalt obegripligt. Men preeeeecis så var gårdagens upplevelse också:

Men vilken dag det var! Eller nja, halvdag. Det var sagt att vi skulle åka mitt på dagen. Sen blev det klockan 13 och sen i verkligheten kl 14 (återigen: african time), men då kom iaf skjutsen. Mål för dagen: Doktor Simon skulle visa oss sin hemby. Inte så långt från stan, men på kostigar med en lånad bil.

Simon har, när jag träffat honom tidigare, berättat att han är starkt emot polygami, vilket fortfarande är tillåtet och tom ganska vanligt här vad jag förstår. Han är själv uppväxt i en sån familj. Så idag fick jag träffa "the big man in white" som han kallas, Simons pappa, och som enligt namnet alltid klär sig i vitt. Han har tre fruar, en massa barn och så många barnbarn att han inte kan namnet på alla. Just nu bor the big man bara med en av fruarna...som det verkar. Kanske för att han inte kan försörja dem? Simon har flyttat sin mamma hem till sig  (men i egen hydda). Den äldsta frun, som inte kunde få egna barn men tog hand om alla andras, bor inte heller kvar utan verkar passivt flyttas runt hos olika släktingar. Simon själv har barn med en kvinna som han inte kunde gifta sig med eftersom han inte hade råd att betala de kor och getter som krävdes. Så hennes pappa tog hem henne. Men ändå var hon också där idag och verkar vara det titt som tätt. Vilken jäkla soppa!!! Verkligen svårt att hänga med, särskilt när kusiner och sysslingar och brysslingar och grannar och annat löst folk kommer förbi för att glo på muzungosarna.

Hos Simons föräldrahem. Till höger:The big man in white

Simons mamma (som inte bor just här)

Till vänster: en av Simons bröder, Emma

Nå, efter besök hos Simons pappa (och tillhörande gud-vet-vem alla-människor) med ett glas juice åkte vi hem till Simon (nästgårds) och åt lunch. Och fick veta att vi skulle åka vidare till ett by-bröllop. Av den anledningen att Simon är klanchef och därmed skulle överlämna kor och getter från brudgummen till brudens familj. Vi blev parkerade på plaststolar brevid alla bröllopsgäster för att bevittna det hela. Trodde vi. Det visade sig att överlämnandet av djuren skedde nånstans  bakom nå buskar, så det såg ingen utom närmaste familjen, som tydligen signerade att de godkände "köpet". Och brudparet skulle inte visa sig förrän långt senare på kvällen. Så det roligaste som hände var att mamma, som satt med Simons son i knät, lyckades välta plaststolen inklusive sig själv och sonen. Oj, vilket tjatter det blev i publiken! Inte nog med att det var okända muzungos på plats, uppenbarligen klarar de inte av sitta på en stol heller!

Objudna bröllopsgäster

Vägen till bröllopet var en upplevelse i sig. Vägen (nja stigen) var väldigt smal, så grenar och stenar skrapade i alla bilens sidor utom möjligen taket. Alldeles innan vi var framme uppenbarades ett gigantiskt gupp, som det var väldigt förutsägbart att den lågt gående Toyotan inte skulle ta sig över. Men säker kan man ju inte vara förrän man prövat... Men ja, den blev hängande. Så efter en del puffande slutade det med att några bröllopsgäster "Manpower" fick komma och mer eller mindre lyfta (den lånade) bilen av guppet.

Optimister som trodde DEN knölen var

möjlig att passera med DEN bilen.

Ojnevojne. Efter ko- och getöverlämnandet skulle vi bestiga byns klippa. En plats där folk bott och sökt slydd sedan stenåldern men där nu grottmålningarna förstörs då berget så sakteliga knackas ner och för hand (!) och omvandlas till makadam, fraktion ca 32-63 (det sista nördig info för branschfolk). Svettigt men fint!

Nerifrån

Grotta med misshandlade grottmålningar

Trång passage på väg upp

Uppe!

Längst bort sticker det upp ytterligare en klippa- Soroti Rock

Ian klättrade tappert i flipflop, 

delvis buren i en arm av en guide.

Ramlade gjorde den stackarn på vägen ner

Sen trodde vi att vi var på hemväg. Men nej, då svirade vi in på en annan kostig, så smal att majskolvarna som kantade vägen så att säga skördade sig själva. Vägen ledde till någon annan släkting. Var det kanske the big mans brorsdotter eller Simons avlidne brors äldsta dotter? Jag minns inte. Oavsett vem det var, så huserades just nu the big mans äldsta fru där. En supergullig gammal tant. Och så förstås tillhörande skara barn, kanske släkt, kanske inte.

Den äldsta frun blev nästan rörd till tårar

av att få träffa mamma igen

Och här är hela sällskapet där hon huseras nu

Solen började gå ner och vi trodde att nu, nu var på väg hem. Men nej. The big man in white var nog lite besviken att vi inte ätit där utan hos Simon. Så då fick vi vackert åka tillbaka dit och äta där ockå. Och visst var väl Simons barns mamma där också och serverade (liksom hon gjorde på lunchen ett stenkast därifrån)...Även Simons mamma som ju inte bor där, satt uppenbarligen där (på en plaststol) och tittade på när vi åt. Min ömma moder fick äran att artigt förklara att vi var tvungna att åka därifrån direkt efter att sista tuggan svalts, eftersom bilen skulle lämnas tillbaka (i betydligt sämre skick än den hämtades). Men hon lovade att hälsa på honom igen. Ha, då är jag tack och lov långt härifrån!

Mat hos The big man i mörkret

Men sen bar det av hemåt. Eller ja, först skulle det stannas på vägen och handlas öl (bakom disk på en pub som vill ha tillbaka tomflaskorna för att det inte ska märkas att de säljer bakom disk). Det innebar tydligen indirekt att Simon, en av hans bröder och en kusin blev inbjudna till oss för att dricka denna öl... Alltså vilka fantastiska, om än jobbiga, upplevelser detta är för en fyrkantig svenska med aspberger light!

Ja just ja, på vägen hem stannade vi till i stan för att eventuellt hitta mammas favorit-nunna som befann sig där i väntan på en buss med troligtvis urladdad telefon. Henne hittade vi förstås inte. Troligtvis för att bussen redan gått. Ingen vet och vem bryr sig när allt kommer omkring.

Och för de som eventuellt tycker att mina familjeförhållanden är komplicerade, säger jag bara: pyttsan!

Over and out, end of story. För nu....