Mount Elgon- onödigt plågsamt för att vara semester

Nu är jag tillbaka från mitt besök på mount Elgon! Tyvärr utan möjlighet att lägga upp bilder. Nå, det blev ju hastigt planerat så jag får erkänna att jag inte satte mig in i exakt vad som väntade. Han som organiserade frågade om jag var van att vandra. Jag svarade kaxigt ja (men sa faktiskt TVÅ gånger att jag inte tränat på ett halvår). Men en har ju minsann vandrat i Himalaya så hur svårt kan det vara? Han babblade på om rutter hit och dit och kom fram till vad som passade mig och den tid jag hade bäst.

Första dagen var 11 km. Ha, lätt match. Men kanske borde någon liten varningsklocka ringt då guideboken rekomenderade att ta sträckan på två dagar om man inte är en "strong climber". Det började fruktansvärt slirigt och brant uppför. Två steg framåt och ett tillbaka. Och detta i stekande sol. Efter 3 km var jag helt slut med darrande ben och då hade vi ännu inte nått "the wall of death". Men då kom kocken ikapp på lätta fötter och tog min ryggsäck fram till lunch (sin packning hade han ju ändå på huvudet). Vilken hjälte! Efter lunch med ny energi och inte fullt så branta backar gick det lite lättare. Men det tog oss ändå 7 timmar att ta oss till lägret.

3 km. Schack matt. Då hade vi bara nått nationalparksgränsen...
Guiderna Paul och Andrew

Kocken Xavier -hjälten!

Utsikt från Wall of death

Sasa River camp- lunchstopp. Det är tur att det är hål
 i taket när man eldar inomhus utan skorsten

Mude Cave. Trekkers hut, där jag bodde natt 1 och 2.

Dag 2 skulle vi bestiga den högsta toppen på Mount Elgon, Wagagai 4321 möh, 9km dit och 9km tillbaka. Det ska väl gå an, jag har varit på högre toppar än så i Himalaya! Men satan vad jobbigt det var. Halvvägs upp började jag känna av höjden och illamåendet kom smygande. "Take your time" och "Slowly, slowly" var guidens uppmuntrande ord. Men vi kom upp! Väl där hade jag tänkt fira med en chokladkaka, men blotta åsynen av den fick mig att vilja kräkas. Ner kom vi också efter totalt 6 timmar.

Från skogen upp på hed, med jättelobelior

Nån annan lobelia som kallades
"White mans head" eftersom
den var så mjuk :)

Jacksons pool på vägen upp

En av världens största utdöda vulkankratrar- 8km i diameter

Uppe!

Kenya på andra sidan dalgången

Efter denna utmattande topptripp fick jag veta att nästa dag innebar 37 km vandring. Jag trodde att de skojade. Men skräcken att gå tillbaka nerför de sliriga branterna var större, så jag valde full fart (nja) framåt. Guiden sa i alla fall åt mig att sluta vara så envis att bära själv. Så jag lämnade över en hel del till bäraren...förutom tält, sovsäck, liggunderlag, mat och vatten han redan bar på. De hade antytt att stigen zickzackade sig upp och ner. Men inte tusan hade nån sagt att den började med 500 höjdmeter upp för att passera ett pass 4000 möh! Och det slutade inte där. Det var ett oändligt antal höga berg och djupa dalar som skulle passeras. Så fort vi nåt en platå så kunde man se nästa djupa ravin vi skulle ned i och sen upp igen. Jag föreslog zip-lines. Guiden log (ev hånfullt). Jag funderade allvarligt på att bryta benet litegrann och få helikoptertransport ner. Men insåg att nä, de skulle troligtvis knåpa ihop en bår och lägga mig på bärarens huvud. Försökte bita ihop steg för steg under den allt hetare solen. De sista 2 km innan lunch vinglade jag fram. Men som en vis person sa: "När man tror att man är helt slut så orkar man lika mycket till". Så efter lite mat i magen, skobyte (skavsår!) och lite snällare backar så gick de återstående 16 km ändå hyfsat. Väl framme, efter 10 timmars vandring, sjönk jag ner på en bänk och höll på att inte ta mig därifrån, medan bäraren gav sig ut för att hugga ved och kocken satte igång att laga mat till den lilla divan. Behöver jag säga att jag somnade som en sten den kvällen?

Lunchpaus dag 3.
Mer än schack matt...

Lunchravinen. Alltså det blev inte mycket mer fotat denna dag. 

Sista etappens 11 km var hyfsat platt genom sval regnskog. Men det bjöds på några utmanande nedförsbackar med ömsom lera och ömsom halkiga stenar. Bäraren skuttade nedför backarna i sina gummistövlar (obs utan strumpor) med sin jättesäck på huvudet och machete i handen. Tätt följd av kocken med kastruller, tallrikar, koppar osv i en säck på huvudet och en termos i handen. Helt obegripligt för en annan som sakta hasade sig ner som om en vore rädd om lårbenshalsarna. Väl framme fick jag motta ett diplom för min bedrift. Det var mycket nära att jag överlämnade det till bäraren...

Framme vis en view point...då drog molnen in

Se upp i backen!

Så 77 km och 123 000 steg senare inser jag att man inte kan leva på 7 år gamla meriter från Nepal, inte heller från svenska fjuttiga fjäll.Jag har knappt orkat se mig omkring och tyvärr fotat alldeles för lite. Men: Vi hade i alla fall tur med vädret...

Nu slappar jag på en alldeles för dyr lodge intill det berömda Sipi falls. Känner mig just nu måttligt intresserad av nåt vattenfall. Kanske imorgon.
Hälsar den vekaste divan av dem alla